Vintervikens ideella trädgårdsförening, har upplåtit platsen som är en relativt outnyttjad yta intill Vintervikens trädgårdskafé, nära en korsväg av promenadstråk. Den bärande idén är att fånga de förbipasserandes uppmärksamhet med iögonenfallande jätte-skulpturer och att därigenom nå ut med ett budskap i aktuella frågor.

HAITIKORSET

Ett 6x6x6 meter stort kors restes sommaren 2010. En stomme av ställningsrör kläddes med dukar i den Haitiska flaggans färger – rött och blått. Hatikorset var ett minnesmärke över de ca 2-300.000 omkomna i jordbävningskatastrofen i Haiti, tidigare samma år och syftet var också att belysa situationen för de ca 1,5 miljoner hemlösa. Därför gavs monumentet en tält-lik utformning; dukarna försågs med öppningar – en in- och utgång för att betraktaren skulle kunna gå in i korset och reflektera över de hemlösa haitiernas tillvaro i tältlägren. (Fortfarande lever en majoritet under samma, primitiva förhållanden.)

Vinden, vätan och solens påverkan av dukarna spelade en aktiv roll i konstverket, blev en del av det och underströk ytterligare de hemlösas utsatthet och betonade naturens destruktiva krafter. Korsformerna, synliga från alla vinklar – teoretiskt även under- och uppifrån – lyftes fram genom de röda duk-partierna och signalerade det enorma hjälpbehovet i Haiti vad gäller medicin, föda och sanitära omständigheter. Haitikorset har dock aldrig haft någon koppling till Röda korset.

Haiti-kommittén, en svensk-haitisk vänskapsförening hjälpte till med dukarna och delade ut broschyrer om jordbävningen.

Figuren kunde, bland annat, ses som en reducerad kub, en demolerad byggnad. Men kanske framförallt fungerade den som ett begravningsmonument – haitierna är katoliker. Solljuset som passerade dukarna lyste upp insidan av korset dagtid. Det påminde lite om skenet från färgade kyrkofönster och gav skulpturen en sakral upplevelse, ytterligare förstärkt av en ärgad kopparskylt som informerade om katastrofen och dess följder. Skyltens karaktär av grav-runa bidrog också till den dystra och tragiska stämningen kring installationen. Haiti-korsets storlek och formspråk var tänkt att stå i relation till det allvarstyngda ämnet.

Det handlade dock inte om några direkta uppmaningar till välgörenhet, kärnan var snarare en känsla av samhörighet och identifiering med människor på andra sidan jorden. Och i ett vidare perspektiv funderingar kring vår gemensamma sårbarhet inför naturen, hur vi ställer oss till våra medmänniskor och vår omvärld.

FUKUZILLA

Sommaren 2011 restes installationen Fukuzilla, ett ca 20m långt skräck-ödlefossil med en varierande bredd och höjd mellan ca 1-4m. Namnet Fukuzilla är en sammansättning av Fukushima och Godzilla och uppstod som en kommentar till härdsmältorna i Japan tidigare samma år.

Fukuzilla spinner vidare på Haitikorsets naturkatastroftema eftersom det var en jordbävning som orsakade tsunamin och sedermera härdsmältorna i Fukushima. Den japanska filmserien Godzilla handlar om ett urtidsmonster som väcks till liv av en amerikansk kärnvapen-provsprängning i Stilla havet. Monstret kliver i land i Japan och jämnar städer och infrastruktur med marken. Skulpturen Fukuzilla föreställde en hybrid mellan Fukushimas havererade reaktorer och fossilet efter Godzilla. Huvudet formgavs för att på samma gång likna ett blottlagt dinosaurie-kranium och ett kärnkraftverk på väg att sjunka ner i marken. Revbenen, ryggraden och svansen kan både ses som skelettdelar såväl som ett kollapsat ramverk av balkar. Fukuzilla gick inte bara ut på att skildra kärnenergins destruktiva - monstruösa – sidor utan även att ifrågasätta slutförvaringen av kärnavfall; de långa halveringstiderna tvingar oss att isolera atomsopor minst 100.000 år. Fossilet var en allegori över risken att det begravda en gång stiger till ytan och hemsöker oss. Urtidsfossilet associerar också till någonting föråldrat, en energikälla man, förhoppningsvis, en dag konstaterar lika utdöd som dinosaurierna.

Några kvällar iscensatte vi Fukuzillas uppvaknande/härdsmälta med hjälp av belysning och en rökmaskin. Röken steg ur Fukuzillas gap och skorstenar/horn, hon väcktes till liv för att understryka installationens hotfulla uttryck. Skylten intill verket beskrev kärnkraftshaveriet i Fukushima och förklarade om halveringstider och kopplingen till Godzilla. Som bakgrund till texten syntes en varningssymbol för radioaktivitet, på håll såg skylten helt ut som ett varningsmärke och integrerades med konstverket.

Trots de allvarliga avsikterna med den här installationen och de tragiska händelser i Japan som den bygger på, var den i vissa avseenden betydligt mer humoristisk än Haitikorset. Med avstamp i en jordbävning blev Fukuzilla en logisk fortsättning på sin föregångare. Men medan Haitikorset mer handlade om vår likhet inför naturen och oss själva, pekar den andra ut människans egen återverkan på naturen och de enorma krafter vi, med växlande resultat, försöker tygla. Fukuzilla blev mer av ett miljö-politiskt uttalande.

Arv & Miljö

Sommaren 2012 uppfördes den tredje och avslutande delen i installations-serien: Arv och miljö, som föreställde ett utsnitt av DNA-spiralen och fick en total höjd på 9m (varav ett sexkantigt podium utgjorde 3m) och bredden 2m.

I toppen monterades solpaneler som laddade batterier i skulpturens bas under dygnets ljusa timmar. Kvälls- och nattetid drev batterierna ljusslingor utmed dubbel-spiralen (eller helixen med genetisk terminologi) och de steg-pinnar (eller baspar) som länkade ihop dem. Genom programmerbara kontroller till ljusslingorna lyste dessa i olika mönster och färger enligt förinställda sekvenser.

Ljuset och färgerna vandrade längs figuren för att påminna om DNA-spiralens blixtlås-liknande beteende vid celldelning och reproduktion. Mångfalden av färg- och mönsterkombinationer var tänkt att representera arvsanlagens unika och oändligt varierande sammansättning, varje livsforms komplexa definition.

Medan de föregående installationerna behandlade aktuella händelser ur ett miljö-filosofiskt och medmänskligt perspektiv, var avsikten med Arv och miljö-skulpturen att i högre grad koppla ett helhetsgrepp och sammanfatta tankarna bakom serien. Idén var att lyfta fram solenergi som en långsiktigt hållbar energikälla, inte minst som ett billigt och rent alternativ för tredje världens länder; installationen återknyter till den solidaritets-tanke som låg till grund för Haiti-korset. Den presenterade samtidigt ett konstruktivt alternativ till Fuku-zilla-installationens vassa udd mot kärnenergi. Det handlade här om hur naturens krafter kan användas på ett säkert och sympatiskt sätt.Med Arv och miljö ville vi också väcka tankar kring DNA-koden som gemensam nämnare för allt levande och även ett större, universellt, sammanhang: Relationen till solen i egenskap av livets mest grundläggande förutsättning. Installationen symboliserade alltså solenergin i en ytterligare bemärkelse, den kraft som driver alla varelser på vår planet. Spiralen kunde ses som en gyllene navelsträng mellan solen – via panelerna högst upp – och jorden - via den blodröda basen med batterierna – ett beroende och en samhörighet mellan planeterna, livets starka band till kosmos. Överhuvudtaget var det fler filosofiska referenser i det här verket.

Arv och miljö-installationen försågs med ett antal skyltar som informerade om hela utställnings-serien och inbjöd besökaren att, via ett el-uttag, förse sig av den överskotts-energi som solpanelerna producerade. Här fanns också en skylt med namnet Solarlab, företaget som sponsrade projektet med solpaneler och tillhörande utrustning. Att göra kommersiell reklam skulle normalt vara oförenligt med installations-seriens bärande idéer, men här blev marknadsföringen av solenergi en del av konstverket.

Om Haiti-korset och Fuku-zilla, ett begravningskors och ett skelett, kännetecknades av tongångar i moll, skapades Arv och miljö med en betydligt mer hoppfull inställning. (Även om Fuku-zilla delvis hade humoristiska förtecken.) Arv och miljö fick fungera som en optimistisk motvikt till de två tidigare installationerna. Men DNA-spiralen kan ju också ses som en ömtålig grund för liv, en skör tråd, känslig för yttre påverkan i form av exempelvis miljögifter som radioaktiv strålning. Dessutom beror väl huruvida man uppfattar det här verket som något positivt, på vilken attityd till livet man har från början, det måste ju inte nödvändigtvis innebära något bra för alla.

Sammanfattningsvis har installations-seriens många beröringspunkter med naturen gjort placeringen utomhus idealisk. Omsorgen för miljö och ekologi delas av Vintervikens trädgårdsförening vilket bidragit till en stark lokal förankring.